I Skallen På Pascale

Äe fan. Jag har känt hela morgonen sen jag vaknade, (11.47) att jag måste vara ute i solen och göra nåt mysigt o kanske lite nyttigt idag innan jobbet. Men..,det är bara onödigt. Jag hinner inte gå ner och bada. Och jag vill inte ens det är så obehagligt med det iskalla vattnet. Och jag kommer inte stå länge med vattnet till vaderna och vääänta på att jag min kropp ska vänja sig. För det kommer den inte o göra. Jag kommer fortfarande få denhär chocken när jag slänger mig i. OM jag skulle slängt mig i. Helt onödigt. Det kan va kul i nåra min. Sen går det över. O då börjar man frysa. O då vet man också att man kommer frysa ännu mer när man gör upp. Hela vägen till handduken som ligger låångt upp på gräsmattan. Fast man vill inte springa så att magvalkarna springer i egen takt. Så man försöker gå lite långsamt fast ändå hastigt. Och möta så lite blickar som möjligt. Är man med småbarn måste man vänta o springa efter o hålla hand o bygga sandslott och säga bravoo när dom ska åka rutchelkana om o om igen. och om o om o om o om igen. För när man är liten blir det aldrig tråkigt. Man kan göra samma min 200 gånger o dom kommer fortfarande skratta lika högt.