Sovsällskap
Gonatt på er!
Jag lade mig egentligen för en timma sen men kunde inte somna.
Fick iaf lite sällskap av lilla Zion.
Tänk er att ha en gosig katt som ligger som en bebis i din famn, och älskar att somna hos dig.
Precis så har jag det. Zion är som ett litet barn,han behöver mycket närhet och somnar när man håller honom i famnen o stryker honom över magen.
Både han o min andra katt Ramses är det bästa som hänt mig.
Tills den dagen jag blir mamma till en mänsklig bejbi.
Då skänker jag katterna på blocket och skyller på utvecklad allergi.
Skoja.
Det skulle ALDRIG hända!
Skulle aldrig överge dom, vad som än händer i mitt liv.
Sjukt egentligen att man känna sån kärlek till djur.
Min framtida man får helt enkelt gifta sig med oss.
Om han inte gillar läget då tänker inte jag gilla honom.
Nä nu ska jag dricka honungsvatten och försöka lägg mä ijänn!
Som ett tecken.
"Abbåo"
Vet ni vad som hände?
..Min dator..OCH mobil ba slocknade.
SAMTIDIGT.
Helt utan koppling till varandra.
Den ända kopplingen dom har till varann, är att dom båda ägs av mig.
För att jag hade ingen internetdelning eller så som knöt dom samman,
och min syrra Cookie satt här bredvid och läpade hon med (laptoppade aka satt vid sin laptop).
Ingenting hände med hennes utrustning.
Vad var det liksom?
Jo, det var ett tecken.
Ett tecken på att jag inte skulle jobba.
Det var min hjärna, som utarbetade både datorn, och mobilen,
för att låta mig få en kort pause.
Egentligen var det helt okej.
Tycker jag.
Nu hoppas jag på att Cookie kan lägga på luren snart,
för hon e i telefonen med sin vän Steppi o pratar om livet.
Om o dricka o ragga.
Men nu ere min o Cookies tur o prata då jag ändå är gäst här o på besök.
Nu kom hon på att jag existerade o bad om o få lägga på o höras sen.
Haha.
Ah, näei.
Där fick ni en liveuppdatering.
Jag äter blåbächmöffins och äter smulor ifrån min halsduk.
Men det är ganska jobbigt, för man får halsdukshårstrån i munnen,
och då förstörs ändå "den goda smaken" från smulorna.
Effektiv dag.
Idag jobbar vi effektivt.
Jag fann båda tvättstugorna lediga.
Vilket resulterade i 6 fulla maskiner.
Jag har en dålig vana att byta kläder flera gånger per dag.
Eller ah, dålig och dålig.
Det är inte så miljövänligt kanske.
Och lakan har jag en tendens att byta bara för att byta.
Kul grej liksom.
Nä men jag byter så fort någon satt sig på min säng med tunnelbanebyxor.
Eller slängt över sin jacka eller väska över min säng, när jag inte haft överkastet på.
Tänker mig att sängen blir infekterad.
Dessutom har jag två lurviga katter som lämnar spår.
(Inte bajskluttar, utan hår alltså)
Nu ska jag dammsuga till lite musik,
och sen ska jag iväg och ha Hypoxi-kunder på Planet Fitness.
Gå gärna in på www.hypoxi.se för att veta mer om fettreducering och kroppsskulptering.
Sista tanden
Min sista visdomstand börjar vakna till liv.
Födas.
Tänk att visdomständerna för mig skulle bli en resa som varat i över 5 år.
Knas.
Men jag är samtidigt glad.
Det är som att tänderna tänkt, E hon smart? E hon inte smart? Och så har jag visat mig vara det iaf.
Varje tand ser jag som en guldmedalj.
Och smärtan är en diplom.
Näei, jag tänker INTE rycka ut dom.
Tänk hur man levde förr i tin.
Då var det ingen snack om saken.
Bilden nedan har egentligen inget med mina visdomständer att göra. Det är ett kort på mig och min vän.
Igår blev bra, idag blir bra.
Jag ligger i min säng och lyssnar på tystnaden.
Och på mina katter som tassar omkring.
Rätt skönt faktiskt.
Igår hade jag en skitdag, jag var negativ och hade underbett.
Men sen tog kvällen vändning.
Jag gjorde mig snygg och drog ut och hade en fantastisk bra kväll.
På east.
Med en kär vän.
Träffade massa snälla människor och b l a HANNA WIDELL.
Som är min idol.
Haha, det låter som att man gått tillbaka till när man
läste Frida-tidningen och faktiskt hade idoler för att dom typ, sjöng bra.
Jag vet inte om Hanna sjunger bra.
Men hon ÄR bra hela hon.
Jag bara gillar henne.
Och så sa jag det tillna. Åh Hanna - du är min idol!
Då fick jag två kramar och ah, hon var precis sådär
härlig som hon är som offentlig person.
Sig själv liksom.
Äe, henne gillar vi.
Iaf, idag har jag legat på min säng hela dan.
Så jävla bra.
Fick även sushi hemlevererat av en vän.
Det var också bra.
FAN VAD BRA ALLT KÄNNS NÄR DET KÄNNS BRA!
Tänk att man faktiskt kan styra så mycket med bara sina tankar.
Nu tänker jag poppa popcorn och må bra i livet.
Så här såg jag ut igårkväll.
Jag smygfotade mig själv på tåget.
För jag ville inte se ut som en självupptagen vilding.
Anledning.
Okej.
Jag ska berätta anledningen varför jag tog tjänstledigt ifrån bloggen.
Det berodde på att jag plötsligt kände mig jätteiaktagen.
På ett sätt jag inte känt förut.
Som jag inte hade behövt känna förut.
Ah, men tänk er att ni t ex står i duschen och sjunger ert finaste,
och det kanske är helt okej fint, inte Celine Dion-fint
men ändå typ att du kan vara med i kören på Luciatåget
bland 30 andra röster utan att just din röst sticker ut och förstör sången.
Ah, men typ så.
Tänk er att ni är där.
Duschen.
Kanske på gymmet.
Sjunger.
Och så plötsligt, HÖR ALLA som är i omklädningsrummet.
De stannar upp i strump-påsättningen, stänger av hårtorken - bara för att lyssna på dig.
Och sen säger dom...:
Gud, du sjunger ju jättefint! Sjung mer!
Ja, då kommer inte du börja sjunga ditt högsta med världens självförtroende,
utan du kommer i första taget att tveka o ba...:
Neee..lilla jag?
..Inte skulle väl miin röst vara bra..nämen....
Att ni ens hörde dedär?
Nämen sluuuwta...!
Osv, osv.
Ah, typ så kändes det.
När folk som jag inte kände, sa att de gillade min blogg och brukade läsa den.
Det kändes som att jag hade tappat handduken på stranden
medan jag höll på att byta om från blöt bikini till torr trosa,
och alla såg min rumpa som såg jätterumpig ut just i den stunden.
Och jag dessutom hörde folk fnissa bakom mig.
Ett barn pekade.
Ah, men ni fattar.
Så därför slutade jag.
Men nu är jag här igen.
Och jag har kommit fram till att, oh nej..
Nu kommer detta låta jättelarvigt..
Men jag måste säga det.
Jag är en härlig, och omtyckt person.
Folk gillar mig, jag gillar folk.
Jag tar i med hårdhandskarna när det behövs.
Jag är mänsklig, och skriver på ett mänskligt sätt.
Och jag är Pascale.
Så!
Då har vi fått det ut luften.
Framöver kommer jag att blogga om allt som rör min fritid,
lite om mitt jobb och vad jag sysslar med, samt min träning.
Jag håller er uppdaterade och ni uppdaterar er om mig via I skallen på Pascale!
Så här såg jag ut när jag var liten
och hade hela världen framför mig.
Inte mycket har förändrats. =)
Tillbaka!
OKEJ!
Jag är här.
Tillbaks.
För tusende gången.
Ibland måste man ju få ta tjänsteledigt herregud.
HAHA!
Nä, ba skoja.
Där försökte jag leka viktig.
Fast det är jag ju.
Alla eaar vi viktiga individer. - Börje, 55 från Värmland
Aja, vi hörs igen lite senare.
