I Skallen På Pascale

Okej.

 

Jag ska berätta anledningen varför jag tog tjänstledigt ifrån bloggen.

 

Det berodde på att jag plötsligt kände mig jätteiaktagen.

Som jag inte hade behövt känna förut.

 

Ah, men tänk er att ni t ex står i duschen och sjunger ert finaste,

och det kanske är helt okej fint, inte Celine Dion-fint

men ändå typ att du kan vara med i kören på Luciatåget

bland 30 andra röster utan att just din röst sticker ut och förstör sången.

 

Tänk er att ni är där.

Kanske på gymmet.

Sjunger.

 

Och så plötsligt, HÖR ALLA som är i omklädningsrummet.

De stannar upp i strump-påsättningen, stänger av hårtorken - bara för att lyssna på dig.

Och sen säger dom...:

 

Gud, du sjunger ju jättefint! Sjung mer!

 

Ja, då kommer inte du börja sjunga ditt högsta med världens självförtroende,

utan du kommer i första taget att tveka o ba...:

 

Neee..lilla jag?

..Inte skulle väl miin röst vara bra..nämen....

 

Nämen sluuuwta...!

 

Osv, osv.

 

 

Ah, typ så kändes det.

När folk som jag inte kände, sa att de gillade min blogg och brukade läsa den.

 

Det kändes som att jag hade tappat handduken på stranden

medan jag höll på att byta om från blöt bikini till torr trosa,

och alla såg min rumpa som såg jätterumpig ut just i den stunden.

Och jag dessutom hörde folk fnissa bakom mig.

 

Ah, men ni fattar.

 

Så därför slutade jag.

 

 

 

 

Och jag har kommit fram till att, oh nej..

Nu kommer detta låta jättelarvigt..

 

Men jag måste säga det.

 

Jag är en härlig, och omtyckt person.

Jag tar i med hårdhandskarna när det behövs.

Jag är mänsklig, och skriver på ett mänskligt sätt.

 

 

Så!

Då har vi fått det ut luften.

 

Framöver kommer jag att blogga om allt som rör min fritid,

lite om mitt jobb och vad jag sysslar med, samt min träning.

 

Jag håller er uppdaterade och ni uppdaterar er om mig via I skallen på Pascale!

 

 

Så här såg jag ut när jag var liten

och hade hela världen framför mig.