I Skallen På Pascale

Hur kommer det sig att det var extra mycket knäppisar på tågen idag?

Eller a, inatt,(och ikväll)
Det är därför.

A jag satt på tåget som vanligt och där satt även en gubbe med ol school gråa hörlurar fast fult ol school.
Dom var från hans tid.
Typ dom första hörlurarna som kom ut.
Skitfula iaf.
Och det värsta var att han hade pluggat in dom i uttaget på en bergsprängare som han satt och balanserade i knät.

BÄÄÖRRJJSPREEENGARE! , (Uttalas som en Larsa, 55)


Inget var en grej för honom.
Han satt bara och stirrade rakt ut i ingenting.
Man kunde klart och tydligt höra att det var 80tals disco som strömmade ur lurarna.
Men han besvärade sig inte ens med att trumma med fingrarna.
Eller stampa i takt med ena foten.

Näe. Han bara satt. Som förstenad.
Som att ett helt ninja-gäng bara sprungit in och sattit bergsprängarn i knät på honom, dragit på honom lurarna och försvunnit innan han ens hunnit blinka.

Så var det.


Men a, jag beundrade honom.
Han var tuff.
Ok a, det har blivit lite "inne" med vintage och så.
Det verkar som att alla går och rotar på vinden efter typ mormors ull-kofta.

Den här mannen kände väl att han, HAN har minsann varit med under den här tiden.
Det var då han verkade som mest.
Förresten var han inte gubbe utan typ, 56.
Det var iaf då han hade discofivör.

Undrar ifall han var lika stel då.
På dansgolvet och så.

Äe, han var som tagen ur en film.



Och mitt från ingenstans stiger det på en blond tjej med...................



Buffaloskor.
Svarta och neonråwsa.

Va fan hände där. Hahah.

Tänkte att a, hon är säkert tysk.
Hon hade en sov-säck också, men den märkte jag inte förrns senare och det var också då jag fick min bekräftelse.
Hon var tysk.
Här för att träffa en tuff, äldre kille från Myspace.




Varför tänker jag så här?

Jo, det kan man ju undra.
Det är det roligaste jag vet.
Jag kan läsa Metro och sånt, men då missar jag roliga timmen, dolda kameran, Sen kväll med Look.

Ungefär så känns det för mig.

Jag måste verkligen iakta alla och bilda mina egna uppfattningar om dom.

A men, man ser nån, man bygger upp hela hans liv i tanken bara av att kolla på honom.
Man bara kollar.
Skannar av.
Läser av.
Får fram massa data.
Vet precis hur personen är.
Vart han är på väg i stunden.

Väntar hans fru på honom hemma?
Han ser orolig ut. Nåt är fel.
Vad blir det till midda?
Nåt han inte gillar. Som vanligt.
Oxjärpar.

Men han säger inte ifrån.
Bara går och småirriterar sig hela tiden.
Allt är så besvärligt.
Klåda i anus,prostatabesvär.
Allt är så jobbigt och han har så mycket att tänka på.
Orkar inte ta itu med saker på jobbet.


Och där sitter jag och känner att jag vet allt om honom.

Känner lite empati.
Ler lite snällt när jag ska av.
Ursäktar mig för att han måste dra in benen lite och så går jag.
Och han har ingen aning om att jag tänkt på honom,
eller a. Om honom, under hela resan som kanske bara varat i 3 min.


Och det här ständiga att jag åker tåg.

För det första så åker jag aldrig tåg, utan tunnelbana, men det är egentligen samma grej. Tuff tuff tåget.
Jag är inne i en lite hård period och jobbar dag och natt. Det blir värt det. Jag är endå ung-o-kry-o-frisk-o-pigg-o- glad-o-allt-på-samma-gång.

Jag KLARAR det här!
Tror jag. Hoppas iaf.
För nu är det så här och det är och så det ska bli.
Fram till nyår. Och då börjar lugnet.