I Skallen På Pascale

Hej,

Jag måste bara få det här klart för mig och för er.. Det här med att blogga varje dag, ääe jag vet inte..Syftet med min blogg eller a, syfte o syfte..

GREJEN med min blogg är att jag ska skriva om jag tycket att något varit extra kul, extra bra, extra dåligt...
Extra nånting!

Jag lever inte värsta WÖHÖÖÖU PARREY, WOOOUUW FEEST WÖÖÖU JOBBA, FIKA, KOMMA HEM, FIXA SIG, UT IGEN LALAALA- livet.

Eller a, då hade jag säkert inte suttit här heller, men i alla fall. Jag har världens tid på mig att skriva. Olyckligtvis. Och just därför. Just därför, tänker jag inte göra det.

Jag kan inte heller komma på roliga saker av mig själv. Jag hatar fäntasy. Det hade bara vart jobbigt. Ni hade inte kunnat skilja på min fantasi och verklighet, och jag hade nästan börjat tro på det jag skrivit.

Nu så tänkte jag i alla fall berätta om en händelse. En riktig. Som hände på flygplanet på väg till London, första gången..




KAPITEL ETT..

Jag satte mig på planet. På min plats, fönsterplatsen. Mittenplatsen var tom och den andra med. Skönt, tänkte jag. Hoppas ingen kommer och sätter sig bredvid. Jag hatar okända människor. När jag sattit mig till rätta och försöker vila, så kommer en medelåldersman och sätter sig längst ut. På mittenplatsen placerar han sin Läp-top-väska. Han tar av sig sin rock och rullar försiktigt ihop den så att den inte blir skrynklig, lägger in den i bagageutrymmet ovanför och sätter sig.

Jag iaktar honom lite försiktigt och försöker komma på ifall jag känner hans gubbparfym. Och det är ganska jobbigt ifall jag skulle göra det. En främmande människas parfym är inget man vill känna när man sitter i ett plan och är lite orolig. För det var jag. Jag har varit flygrädd sen barnsben. Hatar att flyga.

I alla fall. Vi lyfter. Inget är en grej. Det börjar bli massa turbulens men det är fortfarande inte värsta grejen...

Mannen lutar sig bakåt, särar lite på benen så som män brukar göra och sluter ögonen. Det gör jag med, och vilar huvudet mot fönstret. Plötsligt känner jag att det luktar prutt. Det var helt hemskt. Jag kan inte riktigt beskriva lukten. Men aa, det innehöll en blandning av keso, banan, lök och massa ägg. Mannen sittligger i sin stol och inget är en grej för honom. Jag vet ju att prutten tillhörde honom. Och utan förvarning så spyr jag i mitt vattenglas. Nu vet han att jag märkte av den även fast han var ljudlös.

- OJ! Förlåt! Sa han och visste inte vad han skulle göra.

Jag stod med mitt glas fylld till bredden och försökte resa mig upp för att gå till toaletten.

- Vill du att jag håller i glaset? Frågade han.
Jag sa nej och försökte balansera glaset samtidigt som turbulensen blev värre och värre. Jag skämdes så mycket, och var samtidigt så arg på honom! Hur kan man vara så självisk!

När jag kom tillbaka efter att ha varit på toaletten, Fått möta allas blickar, och fått hjälp av en flygvärdinna så satte jag mig på min plats, och drog min luva över huvudet och blundade under hela resan. Jag kunde fortfarande inte förstå att jag spydde av någon annans prutt.
Men så äcklig var den.