I Skallen På Pascale

Jag vet inte. Allt verkar så deprimerande. Sommaren är över.
Jag har inte satt min fot ute sen jag kom hem från resan. Är sjuk.
Har slängt en filt över fönstret för att mörklägga det lilla rummet som jag just nu befinner mig i. Det luktar vitlök, andedräkt och svett. Tror jag.
OJ OJ JO FAN JAG GLÖMDE! Måste ringa Cookie och be henne köpa nudls till mig. Hon gick precis ut. Frågade om jag ville ha nåt. Jag ville bara ha Colagodis. Men nu vill jag ha nudlar också så jag kan göra nudel+vitlös+stark krydda soppa till mig så det värms i kroppen och blandas ut med whiskeyn som jag tänker svepa och gurgla i min onda hals.
Ja, i min ensamhet har jag börjat, eller a, vad ska man säga, fortsatt, kanske. I min ensamhet har jag fortsatt ägna tankar om kommande dagar. Vad ska jaaag göra då? Känner mig lite vilsen. Liten i världen. Och mållös. Meningslös. Jag hittar inget för mig. Och vart ska man börja leta? Det känns svårt så här, mot ungdomens slut. Den vuxna tidens början. Men det kommer. Det gäller bara att leva som att inget är en grej. Göra det man vill göra.
Just nu vill jag bara äta mina cola-godisar och krypa ner i min varma säng och vara alldeles alldeles liten. Som min brorson. Vi hade ett litet samtal idag vid matbordet.

Pascale: - Har du vart på dagis idag?
Darrell: - *Äter kladdkaka och svarar som att inget är en grej*. Aah.
Pascale: - Var det kul? Vad åt ni?
Darrell: - Mat.
Pascale: - Ah men, vad för mat?
Darrell: - *Tuggar, slickar sig om munnen, kollar bort* Majs. Majs och sås.

Jag vill också gå på dagis och äta majs och sås!

Majs och sås är det bästa jag vet.