I Skallen På Pascale

A, jag vet.
Alla skriver om det.
Hur jobbigt det är att bli pokead o så.

A vist. Ibland blir jag också pokead, men jag brukar inte kolla
runt på alla funktionerna.
Så jag såg tillslut att jag hade feett många pokeningar.
Av sådär, personer som man bara kan läsa namnet o veta att de e en jobbig person.

Folk som pokear e bara okända.
Från ett annat land.
Jag får mest pokeningar från Turkiet.
Såna där: "Flikäää vil du hä gudiis?!"
Man vet att det inte är någon bekant, för då hade dom gjort en vänförfrågan istället.
För det måste man verkligen ha.
Vänner.
Jag brukar få en del såna också.
Som bara vill bli vän, bara för att man brukar se varann i området.
Vi håller typ inte ens upp dörrar åt varann IRL varför ska vi vara netbuddies?
Jag kommer inte göra nåt snällt för dig o du vill ändå bara kolla
mina bilder alternativt visa att du känner många.

"Oueee ja känner allaaa.
Alla från Bredäääng ja svää alla från Flempaan".

Höhöh, näei men själva grejen jag tänkte säga med facebook var att,
när jag var ute sist och stället hade stängt o alla skulle hämta sina jackor
så var det en snubbe utanför som frågade om jag hade haft en bra kväll.

- "Ja". Svarade jag artigt och log lite artigt också.
Så fortsatte han...
"- Harru facebook ellär?"

Hahahahah.

Harru feejsbook?!
Man frågar inte efter telefonnummer längre, nu ska man fråga om facebook.