I Skallen På Pascale

Verkligen ingen ingenting går bra för mig just nu.
Jag är så jävla arg.
Jag får damp helt enkelt.

Igår hade jag världens bästa otursdag.
Jag var trött.
Jag glömde sl-kortet.
Och ah, i vanligt fall hade jag inte brytt mig om det inte vore så att jag
MÅSTE visa upp ett åkkort on command på tvärbana och buss.
Det hade inte vart en grej, jag hade plankat som en riktig förortare.

Men näei.
Jag måste ju komma fram till jobbet.

Så jag sms-biljettar.
HA, skriver jag.
För att vara heelt hederlig.

Jag väntar....tbanan kommer..jag plankar fast ändå inte..
Jag sitter på en aka ren plats på tbanan..jag väntar..

Jag väntar...
Och inget händer.

Vafan.

På min korta resa med tunnelbanan
måste jag hinna få fuking smset från fuking sl.
Men, näei.

Jag får inte den.
Så jag måste pröva igen.
Självklart tar jag RA denna gång.

Slösa 60 fukin spänn på att åka till jobbet.
Aldrig.

DÅ. Kommer min biljett i smsform.

Fan vad irriterande.
Men nu har jag två också.
Så jag är hederlig dubbelt upp, fast ändå inte.

Jag kan inte ringa och klaga till sl.
För då kommer ju jag behöva förklara..
att jag fuskade lite halvt andra gången jag smsade.
Det kvittar ändå om jag får hämta ut 30 kr på posten om några månader,
Som plåster på såren för att smset försvunnit ut i sms-rymden.
Den hade levererats förresten.
Men ah.

Mina fötter var dyngsura också.
Fick jobba helt blöt och fuktig.
Och oh, allt bara var jobbigt och ångestfullt.
Somnade in arg också.

Mina jävla matteproblem är också jobbiga.
Jag fattar inte varför jag inte fattar efter tusende gången.

"Man måste öva"
Ah, jag vet, det är när jag övar som jag övar fel.
Då fattar jag inte moden.

Men men.
Jag ska inte klaga.
Hahah, det är det ända jag gjort i det här inlägget.
Klagat.

Men åååh jag blir så arg!
På mig själv mest.
För att jag är så jävla keff.