I Skallen På Pascale

- "E-e-e-e...e ni godissugna?
Jag har en sånnär..chärry," Säger mannen på perrongen till Cookie och mig.
Han har ett härjat bebisansikte, och bär beige dunjacka, grå ful mössa,
och gröna stövlar som han hoppat i direkt utan att fixa till nere vid byxorna.

Han småler och tar fram en karamell av vicstyp, som mjuknat och klibbat si med pappret.

"TAA. ALDRIG. EMOT. NÅGOT FRÅN. EN OKÄND PERSON!"

Brukar man ju alltid höra av ens föräldrar.
Men jag minns en speciell händelse, i Bulgarien.

Ett undantag....


Vi satt på tramvajen, söta, lockiga och lite annorlunda som vi var.
Jag, Cookie, Alex. Äldsta brorsan han, han var lite "too cool for school" kan man säga.
Så han var inte med.

Iaf..

En häxtant som satt bakom oss hade jordubbar i sin korg och log emot oss.
Ville bjuda.
Jag blev genast blyg och skakade försiktigt på huvudet.

- "Ta nu, var inte ouppfostrade", sa mamma.

Och vi tvingades att ta.
Jag höll i jordgubben som om mitt pekfinger och tumme vore en tång och allt kändes så jobbigt.
Medan tanten väntade med överglatt ansikte och onda ögon,
på att jag skulle äta upp den och säga att hennes egenodlade jordgubbar var dom godaste i hela världen.

- "Se på dom, så fina och röda dom är!" Sa hon, och andades tungt och hängigt som äldre brukar göra.

Det kändes verkligen jättejobbigt.
Jag äter inte okända människors jordgubbar.

Mamma, varför kunde vi inte bara ljugit och sagt att vi var allergiska?

Självklart kände jag mig lite dum som inte ville ha.
Med tanke på att hon andades så tungt och hade plockat ute i 40 graders värme för att rädda dom stackars jordgubbarna.

Men tänk på att dom är handplockade.
Man vet aldrig vart folk varit med deras händer.
För eget bruk spelar det inte så stor roll, ja, så tänker jag,
men det betyder inte att jag skalar mandarin med bajs under naglarna för det.


Eftersom jag tänker så, borde inte andra också tänka likadant?