I Skallen På Pascale

Jag har planerat att skriva om detta tidigare..
Men det har inte blivit av pga vissa omständigheter.
Och nu ångrar jag att jag dragit ut på det så länge!

För näst följande händelse hör ihop med denna. Och det hade vart en grej ifall jag hade skrivit den första när det väl hände.
Men ok. I'll give it a try.

Händelse 1.
Jag jobbade natt. Hade rast och satt i matsalen på soffan och åt knäckebröd. Stirrade i väggen typ.
Så kommer det fram en tjej och säger:
- Ursäkta, men jag känner igen dig., är inte du Tenstabarn?

Jag satte nästan knäckisen i halsen och brast ut helt chockad;
- TENSTAbarn?
-Ah. men jag var tvungen att ta i så att du skulle förstå.
- TA I SÅ ATT JAG SKULLE FÖRSTÅ?( Det sa jag inte men jag tänkte det.)

Vadå, ser jag ut som en person som inte skulle förstå ifall hon bara sa,
"Är du från Tensta?"
Det var liksom det töntigaste jag hört på länge. Så typiskt "gherrow".
Jag är själv uppväxt i en förort men jag har aldrig kallat mig själv för bredängsbarn för det.
Och ännu värre, aldrig blivit kallad för bredängsbarn.
Tenstabarn låter skitfult och nästan värre.
Jag vill inte bli förknippad med en sådan.

Jag har ingenting emot Tensta, och jag har aldrig heller haft sådär,
Ouee jag är från Bredääng ouööw






BE-ÄRR-DEE!..................


BRD FOR LIFE!.................




DE E RED-LINE FATTARUU!


Jao.

Utan näe, jag är väl vanlig.
Lite för töntig för Bredäng kanske.
Det är inte sådär.
- A, jag bor i Bredäng.
- Aha, känneeru Pascale?


Iaf..

Det var mitt första möte med den där tjejen. Jag brukar inte ha problem med att knyta kontakter. Och hon verkade ändå sådär, att hon ville bli vän.
Men jag visste att det skulle bli svårt pga första intrycket..


Det var den händelse nr 1.
Och om du vänder på bladet så kommer du till kapitel 2.* Pliiing.


Händelse 2.
Jag och Leo har precis checkat in på arlanda. Och så ringer jag mamma och säger att allt gått bra och blablabla. Så kommer hon fram till mig..gissa vem. Höhö, ingen mindre än Gherrowtjejen från jobbet. För hon skulle också till London.
-Känneru inte igen mig?
- Jo, säger jag, samtidigt som jag pratar med mamma i telefon.
Gherrow-tjejen fortsätter prata med mig som att inget är en grej. Som att jag inte redan står och pratar i telefon och har lite annat för mig. För världen är i hennes händer och allt ska gå efter hennes behov.
- Ja, MAMMA, vad sa du för något? Fortsatte jag, för att visa att näe jag har minsann inte tid att prata med dig nu och jag ignorerade dig när jag först märkte dig och jag har absolut ingen lust att prata med dig så kan du gå.
Ditt tenstabarn.

Och så gick hon in mot gaten och sa,
- "vi ses där inne!", som att vi var bästa vänner och hade såå mycket att prata om.

När jag la på så tänkte jag att jag kanske var lite taskig mot henne. Inte för att jag var otrevlig eller sa något dumt, men jag var ju upptagen och log lite mot henne ändå och pekade mot luren lite försiktigt.

När jag sen kom in på gaten så....

Ignorerade HON mig!

Kan ni fatta.
Helt jävla larvigt.
Som att, aa jag kom fram till dig först o nu måste du komma till mig.
Orka.
Så vi sa inte ett ord till varann under hela resan.

Tur, slapp iaf byta nr.

Ifall du av någon mystisk händelse skulle komma in på min blogg och läsa det här..
BRA. Jag hatade dig från början.
Bli aldrig kompis med mig.