I Skallen På Pascale

När jag var yngre, kanske 9, så ville jag ha en dagbok.
med lås, såklart. Så att inte mina bröder skulle kunna läsa vilka artister det framkom att jag var kär i.
När jag väl fick det, så kändes det ändå så där öeehm..vad ska jag skriva?

Jag gjorde några tappra 'kära dagboken-försök, men kom inte långt med det.
Istället började jag tänka mycket istället. 'Lagra mina tankar, och det kändes så fint. Att kunna tänka saker, och le för sig själv, utan att någon skulle kunna ta del av ens tankar. Men nu är det tvärtom.
Varför hålla inne på saker? Självklart avlöjar jag inte mina innersta hemligheter, om ens för någon.
Lite måste man ha för sig själv.

I lågstadiet hade jag lärt mig skriva så fint. Så fint att jag tvivlade på att lämna in berättelser som var skrivna - av mig från början. Så läste jag de andras berättelser, suddade ut min, och skrev en betydligt lättare version.

Varför?
Varför vågade jag inte vara bra? Jo, jag ville ju inte vara för bra, för då kunde lärarna påstå att jag tagit min berättelse direkt ur en bok. Vilket jag absolut inte hade.

Jo, det hände faktiskt.
Därför höll jag mig på en bas-level. Jag höll inne med något jag älskade, något jag faktiskt var bra på, vilket jag ångrar nu.

Fan för det.
Varför gör lärare så? För visst är det lärarnas fel. Om jag någonsin blir lärare lovar jag att jag kommer jag lyfta upp mina elever, ge dem den självförtroende de förtjänar. Se varje en som en egen individ.
Försöka. För det kan inte vara lätt.

Jag tror att mycket av den yngre skoltiden spelar stor roll för ett barns uppväxt, som människa.
Det behövs fler lärare för barna. Och då menar jag inte bara lärare, utan äldre förebilder.
Vi som är uppväxta i ett i-land som Sverige har haft det betydligt bättre än barn i u-länder. Även fast det kanske varit ett rent helvete för vissa här ändå. Man vet aldrig från vilka förhållande en person kommer ifrån, under vilka omständigheter den personen levt i. MEN. Om man kanske skulle kunna försöka. Att i framtiden satsa ordentligt på de yngre skolåren, för att stärka barnen, då kanske det hade blivit till något bättre.

Jag kan inga exakta siffror hur det ser ut i nuläget.
Jag kan inte heller påstå att det blivit bättre nu än vad det varit tidigare.
Tänk på hur kriminaliteten ökar för varje år. Bara det visar någonting.

Anyway..

Att jag vill arbeta med barn har jag alltid känt, men bara inte som vad. Om exakt en månad fyller jag 21, och jag känner att jag gjort mycket. Hahah, Vet inte riktigt vad jag åstadkommit, men jag känner mig på något sätt som en förebild för yngre.
Jag blir verkligen jätteglad för att jag fått så många yngre läsare.
Yngre läsare som kanske påverkas av det jag skriver?

Titta in här ofta, jag lovar att försöka skriva lite oftare. Och visa er gärna!

Jag ska inte försöka försköna, eller tona ner på ett sätt som inte behövs.
Jag gillar att skriva, och kommer fortsätta i precis samma veva som jag gör.

För det mesta skriver jag skämtsamt, och precis som jag tycker.
Jag kan verka elak, och ibland, ja, då är jag faktiskt det. Men för det mesta är jag som vilken annan person som helst. Ibland är jag ledsen, men för det mesta är jag glad. Allt är fritt fram, och jag gillar att dela med mig.

Nu har 2008 kommit med en stormfart och jag är glad och väldigt tacksam för det gångna året.
Det har hänt mycket bra.
Till en början har jag känt mig stressad. Stressad för att 'bli någonting'. Men bli vadå?

Varje dag är en ny dag, en ny erfarenhet. Jag har lärt mig mycket, och jag växer hela tiden.
Snart ska jag slå mig ner.

På söndag åker jag ner till London igen. Nya andetag. Det ska bli skönt. Jag har nästan längtat.
Självklart kommer jag fortsätta skriva då. Baby-läp går ingenstans utan mig.

Eller a, jag går ingenstans utan Baby-läp, kanske jag ska säga. Eftersom jag är den av oss som kan gå.
Höhöhöh....