I Skallen På Pascale

Hej gott folk.

Det känns nästan som att den här bloggen börjar lida mot sitt slut.
Är det så?
Borde det vara så?

Jag har typ haft hoitkul med mig själv och så när jag skrivit
och sedan läst i efterhand.
Nästan glömt bort hur roliga situationer man är med om hela tiden.

Den här bloggen känns som, ah. mitt liv.
Eller a ASÅ INTE MITT LIV ATT JAG KRIGAR FÖR DEN.
Utan mer..ah..mitt liv för att det handlar om mitt liv.

Sen är ju det..vart ska gränsen gå?
Hur mycket vill man att folk ska veta om ens liv?

Ibland när nån kommer fram till mig,
ok nu får jag det o låta som att det händer varje dag. Lugn nu.
Men ah, NÄR det väl händer, och folk relaterar till saker jag sagt här,
då förstår man verkligen att oj, det här har jag sagt..det här reagerar folk på,
och det här borde jag kanske inte skriva.

Men, så farligt har det ju inte varit.
Jag skriver nog mest om hur jag reagerar på andra människors beteenden.

Det är där felet ligger..
att jag kan vara för taskigt och bara skrika och tycka rakt ut vad jag tycker,
medan någon stackare sitter ensam i ett litet hörn och känner sig träffad...
Äe, det är ju inte bra.

Men om jag tänker efter så känner jag inte riktigt någon ånger.
Man kan ju inte tänka på allas välmående.
Jag retas inte för att retas, jag retas för att..........vara elak
HAHAH skoja.

Jag bara konstaterar saker och ting.
Nä..men jag kommer aldrig sluta vara.....Pascale, så är det bara.

Så den här bloggen får nog vara kvar och se ut som den är.