I Skallen På Pascale

Hoitjobbigt.
Och nej,tänk inte hojt-jobbigt. Tänk skit.
Annars har du missuppfattat hela grejen
och förstört moden och är ovälkommen att läsa här.

Nej, vad elakt.
Hur ska ni veta liksom.
Och här kommer jag och skäller ut.

*Va inte me mej.

Nä, men jag hoppas att ni läst skit och inte hojt under all denna tid som jag knapprat på min blogg.
Jag har ändå sagt så många gånger nu, ända sens bloggsben.

Men a, det var ju inte det jag skulle få fram.
Jag tyckte det var hoitjobbigt att jag vaknade efter en jävligt skön sömn,
eller näei, det var ju inte jobbigt, utan det jobbiga
var att jag tänkte att mmm niam nu ska jag äta god köttfärsås med vitfiberpasa.
Nyttigt och bra och gott och önskat precis i stunden.

Då hör jag sked-mot tallrik-ljud från köket...

Cookie liksom.
Typ, världens smalaste människa som man tror sig ska bli mätt på ett salladsblad.
Hon står upp och äter, a först så STÅR hon, det gör man bara om man e tonåring.
Säger sig självt.
De e steppet från tonår till vuxen.
She's still there liksom.

Jag lyfter på kastrull-locket....
Tomt som ett svart hål.

Jag blev nästan vimmelkantig när jag såg hur tomt det var.
Så tomt var det.

Det också, att kastrullen är tom,
ändå tog hon sig krafter till att lägga på locket.
*Förstår inte

Är allas småsyskon såhär?
Is this it?

Nu när hon stått klart och ätit i köket så är hon inne på sitt rum och smsar,
eller pratar i telefon, eller lyssnar på musik i mobilen på högtalare.