I Skallen På Pascale

Efter intervjun var jag tvungen att ringa en vän
för att berätta om dörrknackningen.
Jag trodde verkligen inte att sånt fortfarande
existerade så här sent in på tvåtusentalet.
Sådära..."Hej, vill du köpa dammsugare?"

Jag steg på tbanan, satte mig och inget var en grej.
Skrattade och pratade i luren.

När jag åkt halvvägs och är mitt i samtalets avrundning.
Då märker jag att det är ovanligt tyst på tbanan.
Inte en kotte.

Vad konstigt, tänker jag.
Jag sitter närmast fönstret vid en fyrsits.
Lutar mig mot mittengången för att kolla om jag verkligen var ensam.

Då läser jag med stora bokstäver. INGEN PÅSTIGNING.

OH MY GOD!
Snabbt hoppar jag upp och trycker! trycker! trycker! på dörröppningsknappen.
Men dörren öppnas inte.

Jag är fast på ingen påstigning-tåget, och utanför på perrongen står folk.
Som ser mig.

Min vän i telefonen skrattar och säger att jag ska lugna ner mig.
Faaan jag var nästan hysterisk!

"Äei! Äei! Nu trycker jag på nödknappen!" Sa jag. Och tröck.

Vän - "Neeej, tryck inte, hoppa omkring lite så föraren ser dig!
Det finns kameror."

Hahah, yeah right att jag skulle hoppa omkring där som ett fån.

Det dröjde 10 sek tills dörrarna öppnades.
Då fick jag gå walk of shame ända ut till mitten av perrongen(var längst fram)
för att sedan ta trapporna och byta perrong.

Som pricken över i:et missade jag mitt tåg.
Mitt tåg, som jag ändå inte tänkt ta efter att ha blivit utskrattad av folk på min linje.

Eller ah, ska jag vara ärlig så märkte jag inte ifall någon skrattade.
Jag var ju så upptagen med att få komma av och inte åka med till tbane-garaget.
Med släckta ljus.

FAAAAAAAAAN vad synd!
Aså jag hade garvat som fan åt mig själv.
Jag hade till och med tagit kort.
Elak som jag är.

Som man bäddar får man ligga...............

Den man ligger med får bädda!
Hahah.