I Skallen På Pascale

De e typ. jättesynd om mej.
Det är inte det egentligen.
Men jag känner så.
För jag orkar inte.
Jag orkar inte göra full bary machine men mitt sinne skriker att jag borde.
Att det kommer bli bra, och så vill den klappa mig över huve.

Och jag e sådär, men, men, men!
Jag är ju trött!

Jag är inte på hajpmåod.
Och verkligen inte över dendär hemska maskinen.
Usch.

Känner mig som om jag är fem.
Eller ne, som att jag är 7 år igen,
och ska på franska hemspråk-lektion och det är onzzdagg.*fransk uttal.
USCH!

Det var så sjukt jobbigt!

En gång när mamma ringde hem från jobbet innan jag skulle till hemspråket.
Då hörde hon att jag grät och undrade vaaad har hent eelsklink?
Och då vart jag sådär..ville inte berätta.
Men tillslut kom det fram..

Pascale, 7: - Jag vill inte gå på franskan...
Mamma: - Ama varfor be mama, är det inte roligt?..
Pascale, 7: - Näe..jag kan inte min dictée.
Mamma: - Ok, men gå dit och gör det du kan, pappa ska hjälpa dig i helgen.

Och så gick jag iallafall..med ministeg.
Och jag gjorde ALLTID samma grej..
Gömde mig så att min franskalärare var tvungen att leta efter mig.
För då kunde jag dra ut på tiden.

- "Pascalööö, kööm nu dett-er inte rolig léngre!"
Hörde jag henne ropa varje vecka.
Mitt bästa gömställe var under borden,
för då kunde jag ligga raklång med fötterna
på en stol och armarna på den mittemot.
Hon kunde omöjligen hitta mig.

Det var inte ens så att jag låg där helt gööökns aka fnissig.
jag var helt seriös.
Hoitgrovt av mig.

Hon var ändå typ 60 barre och hade åkt långt.
Fast ah, hon fick ju betalt, men ändå.

Sen en dag då, ah, då behövde vi inte gå längre.
Det kändes som en befrielse.

Iaf ah, grejen med att jag berättar det här är att,
jag känner precis samma måod just nu.
Att det är nåt jag inte vill.


Det är ju ingen som tvingar mig heller, det är min egen ångest som tar plats.
Jag vill för att jag vill må bra, ha bra kondition och fin kropp.
Men vägen dit är inte alltid den lättaste.

Men jag är för envis att ha nån som hajpar upp mig.
Jag måste hajpa upp mig själv.
Skulle aldrig klara av att ha en Tobias, 34 som personlig tränare haha..
det skulle jag nog inte fått ändå..haha..men ah, ni fattar.
Och jag skulle aaaaaaaaaaaaldrig vart med på typ..
WÖHÖUUUW GRUPPTRÄNING PÅ SATS!

För jag hade kommit i typ otakt på aerobics eller vare nu
heter alla dessa gympass med fläshiga engelska namn.
Och så hade jag blivit frustreerad, känt press
och åh, hela be my lover wanna be my lover-köret.
Äe, det hade bara blivit för mycket för mig.


Jag försökte dokumentera hur jag ser ut när jag inte vill..