I Skallen På Pascale

Jag har börjat bli helt misstänksam mot folk på tunnelbanan.
Från ingenstans.

Förut gjorde jag bara upp historier om folk,
föreställde mig hur deras liv såg ut.
Om dom ätit stroganoff till middag eller oxjärpar.

Men nu har jag blivit gammal.
Precis ALLA har nåt fuffens för sig.

Ah men typ, förra veckan satt jag på tbanan med mamma..

Mittemot mig satt det en "gubbe".
Han hade gråsprängt hår och flint.
Vitt skägg o vit mustasch.
Men han hade ovanligt oskrynklig hy.

Och typ, smal kroppsbyggnad,
med en pytteliten kulmage som såg falsk ut.

Så jag tänkte för mig själv:...

UR NOT OLD! *Dra av flintperuk.

Eller typ som idag på tbanan.
En man satte sig ned med en pizzakartong i knät.

Ja ba :

THÄTS NOT PIZZA!
IT'S MONEY AND DRUGZ!

Hahah, kvinna me barnvagn..
THÄT'S NAAT A REEAL BABY! *Dra upp från vagn ba oj.

Hahah äe, jag får sluta tänka knäppa tankar.
På dagis tyckterom att det var kul att jag hade så livlig fantasi.

Men nu på äldre dar vet jag inte om det är lika uppskattat.
Eller ah, för mig är det ju det.
Det är det jag LIVNÄR mig på!
Fantasi och egna dokumentärfilmer om folk på tbanan.
Tänk er att allt är som i en dokumentärfilm o du ba, följer människors liv.
Inget e en grej.

Ah men typ..

Ragnar stiger av på medborgarplatsen, ska till Nordeabanken.
Har sina dokument prydligt samlade i bröstfickan.
Och ah, du vet om hans liv i fantasin.

För att han satt mittemot dig på tbanan och
såg ut som en Ragnar och såg ut som en som ska till Nordea
och han hade faktiskt dokument i bröstfickan
och då VET du att det du tänker faktiskt stämmer in.
Äe, jag älskar det.

Att just skapa karaktärer.