I Skallen På Pascale

Ah men hej.
Jag är här.
Vi vet att det är vi liksom.
Ni och jag.

Tillsammans är vi en liten grupp och vi kikar in här
var dag för att kolla vad jag har att säga er.
Jag måste säga att jag tycker om det.
Litet och intimt.

Jag kikar in här lite då och då eftersom det här i stort sätt
är min aka dagbok där jag skriver om grejer som mer eller mindre visar hur min dag har sätt ut.
Det är rätt kul att kolla tillbaks på grejer som hänt.
Som ah, egentligen kanske inte är nån grej för er - men pour moi.
Det fungerar lite som fotografier - man sparar dom som minne.
Det här är samma gräj.
El Blogiño. (läses blogginjo, som el ninjo. Hahah, för er nörrlänningar.)
Höhö.

Japp, så här sitter jag och äter gammal filmjölk med en näve flingor i.
Ah, en näve.

Hahah, jag kände mig som en riktig nörrlänning när jag stoppade ner handen i flingpaketet och ba:
DAH! Slängde ner det bestämt i skålen.
Som att jag gjort det i flera år.
Faktum är( haha - faktum) att jag aldrig gjort så förut.
Men idag är en ostressad dag.
Känns det som.

Förresten, jag vet inte hur det känns att vara nörrlänning,
men jag kan ändå tänka mig att dom är sådär..
Bestämda.

Att dom gör bestämda rörelser och väät vad dom vill!
Om dom väll gå ut och kÖepa säj en juulegrAn mitt i sömmarn då gööer döm dä!
Det är lite så jag tänker mig.

Jag var ute igår.
Inte på Chris Brown äfterparri.
Men på Stures.
Det var ändå nice.

Vem fan är Chris Brown till mig liksom?
Jag känner typ ändå inte till hans låtar.

Jag har ju HÖRT dom säkert.
Men jag menar, jag skulle inte kunna säga att:
Ah that voice belongs to my boy Chris BREEON, halla at yo boy.

Aja. Ska sluta svamla nu.

Men som ni märker är jag på bättre måod nu.
Och dä gilla vi.
De töck vi om!

Hahahahha äe, nu ska jag äta upp mina flinger.
Dom har blivit alldeles mjuuka nue.
Hahah, shit jag kan inte sluueta skriva och tänka på nörrlännska.

Jag ska gå och bli nörrlänning nue!
Min arbetskamrat är från Norrland.
Jag blir faktiskt fashinerad av dialekter.