I Skallen På Pascale

Idag hände det igen.
Jag har säkert berättat om vad jag tycker om bäst-före-datum att hälsa på folk.
Aså, det är det mest irriterande som finns.
Folk som man känt en gång tidigare och hälsat på.
Varit kompis med, men sen glidit ifrån
utan att ha bråkat eller något särskilt har hänt.
Man kanske till och med varit hemma hos varann, skrattat ihop.
Och sen ba, näei!
Jag hajar inte måoden.

Om man träffas, så kan man åtminstone säga hej.
Men behöver inte ha värsta pratstunden.
Åtminstone en liten nick typ och ett litet leende på det.
För att visa att, ah hej men inget mer.
Det är ju bara jobbigt att sitta mittemot varann på tbanan
när båda VET att man känner varann.
Typ stirra ut genom fönstret sen upptäcka att ens blickar möts i fönsterspeglingen.

Bara för att man inte umgås längre, ska man då heller inte hälsa?
Men det är annars heeeeeelt okej att bli vän på Facebook?
Hahah..aså folk är allt bra roliga..

Äe, för mig är det ett jättebarnsligt beteende som säkert många känner igen sig i.
Och ni som känner er träffade, tänk på saken.
Man är liksom inte barn längre.