I Skallen På Pascale

Jag och Cookie är vänner igen.
Kramade henne idag och sa förlåt för att jag finns typ.
Det är aldrig samma måod utan henne.
Vi är ju ändå vi. Pascale och Cookie.

Även fast hon har sina brister, så är hon ju min lillasyster och måste lyda mina regler.
HAHA skoja.
Nä men ,det jag skulle säga var att..
Även fast hon är så ostressad som hon är, så älskar jag henne jättemycket.
Mina syskon är det finaste jag har och dom kommer alltid först.

Jag vet att jag är jättegrov när jag blir arg.
Och då får man får hålla sig undan.
Annars är jag ju alltid glad och ställer alltid upp.

Jag har aldrig blivit sådär, arg på mina äldre bröder, vi brukar inte bråka.
Kanske bli irriterade på varann nån gång, men inte ofta.
Det avtar när man blir äldre.

Cookie däremot, henne skriker jag på hela tiden.
Och det har blivit rätt mycket på senare tid.
Men det är för att hon tar ens grejer utan att fråga.
Jag vill liksom, själv noppra mina kläder som jag arbetar hårt för att köpa.
Och inte känna uööuw bEjBiGuRL-godisluktande parfym och rök
på kläderna som jag vill ska lukta sköljmedel och Mugler Cologne.

Förut sa våra föräldrar..
- "men det är din lillasyster, du är hennes förebild."

Men nu har jag väl förebildat färdigt?
Det är daxs att låta mina ägodelar bara få vara mina.
Man får respektera varandras saker.
Det är det ända jag begär..