I Skallen På Pascale

Ah men nu känns det som att det gått för lång tid utan att jag hört av mig.
Men jag känner även att det inte spelar så stor roll.
Ni välkomnar mig alltid så fint tillbaka och uppskattar att jag finns, så ah.
De e ingen måod.

Jag är som en liten kissekatt.
Miääuu.

Kommer in hit o sträcker på mig.
Nu har jag bara vare ute en längre tid.
Inte sprungit bort - jag kommer ALLTID tillbaka.
Jag har bara varit på upptäcksfärd.

Jag har varit ledig hela veckan o bara..ah, mest varit med mig själv hemma
och lyssnat på tystnaden.
Jag har KUNNAT spela hög musik.
Jag har KUNNAT sitta vid datorn.
Men näei.

Jag har levt ett liv.
I tystnad.
Bara för o prova på.

Det har vart ganska avslappnande.
Man borde göra sånt oftare.
Bara vara.
Det är som att man sätter sig själv på prov.

"Kommer jag klara av att vara ensam utan ljud och människor?"

Och ah, nu vet jag - att jag klarar det galant.
Så om det nån gång händer mig i framtiden att jag blir ensam,
som en gubbe i ett torp.

Ah då har jag vare mä om de tidigare
o då vet jag känslan o då ere inte så jobbigt.

 

(ah aså man ser ut så när man är ensam).