I Skallen På Pascale

I lördags morse var jag med en snutt på tv4as nyhetsmorgon.

Höhö.

 

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=amanda_schulman_berattar_om_bloggandet_-_del_2&videoid=2081198

 

Eftere ca 2.15 där kommer jag in.

Att jag låter som en kratta kan inte hjälpas,

o att jag sa att jag läser Kenzas o Blondinbellas blogg

när jag mest läser så många andras.

(vi som är lite mer undacova)

Men jag kunde ingens adress sådär på rak arm.

 

Ja, annars flyter väl allt på i rätt ordning.

 

Haha, på bussen idag var det en urgullig liten bebbe på ja,

vad kan hon ha varit..runt ett år kanske.

Hon sa hej till mig och log sådär charmigt som småbarn gör.

Jag log och sa hej tillbaka.

 

- Hej..sa bebben igen.

- Heej heej, sa jag då.

Bara det att bebben slutade aldrig säga hej.

Så vi fortsatte så.

 

Till slut började jag känna mig lite dum,

så jag utbytte hejandet mot en snäll vinkning.

Hej, fortsatte bebben i vanlig ordning.

Då började jag nästan få lite panik.

Tänka på hur många stationer jag hade kvaaar,

om det skulle vara fult av mig om jag bara ignorerade.

 

Skulle jag ta upp mobilen och spela upptagen?

Vad hade mamman då tyckt?

Vad vore jag för medmänniska då?

Skulle jag ringa ett samtal för att avbryta vår lilla hej-konversation?

Skulle jag kanske gå av en station tidigare för att komma undan
?

Jag visste inte.

 

Men jag valde att ignorera lite snällt och fortsätta le och se glad ut.

Tänk att en liten människa kan få en att känna sig obekväm efter så lång tid.

 

Jag tänker att om jag vore mamma hade

jag nog inte velat att en främling skulle sitta o

fortsätta prata och gulla med mitt barn,

ännu värre att röra barnet med mina främlingshänder.

 

 

Mamman märkte nog på mig att jag ville avrunda hejandet,

så hon räckte bebben en majskrok.

Men bebben var fortfarande lika glad och hälsade mellan varje tugga.

Jättesöt.

Översocial.

Men äe, de gillar vi ändå.

O trots att det var lite jobbigt så gjorde ungen min dag.